Gick sin egen väg
Eric brydde sig inte om några konstnärliga inriktningar utan ville vara en "fri konstnär". Han var starkt emot kritiker och gick sin egen väg. Han var visserligen en riksorganiserad konstnär ett tag men tyckte inte att han därmed fick måla som han ville. Det var endast ett fåtal utvalda organiserade som fick tillåtelse till det. Genom att gå sin egen väg kunde han bereda gemene man att få ta del av reell konst istället för de tryck, som ofta återfanns i hemmen.
På ett sätt kan man säga att Eric var före sin tid. Han gav med sitt måleri och utvecklingen av färg och nyansteknik svenskt landskapsmåleri en förstärkning i kunnandet om teckning och färger. Att få ge uttryck i färg vad man som människa tog intryck av blev faktiskt ett livselixir för honom.
Motgångarna i Erics konstnärliga gärning präglades av avundsjuka och förståsigpåare. Hans konstliv under sin senare period blev inte samstämmigt med hans tidigare period. Han fick uppleva att konsten blev ett uttrycksmedel för människan oavsett samhällsklass och att det fria måleriet gav en känsla av naturlig verklighet.
Å andra sidan fick han aldrig uppleva ett ohämmat måleri. På vissa håll ville man att Eric skulle inrikta sig på porträttmåleri men naturen och landskapsmåleri tog helt överhanden. Men det blev en hård eklut som han måste gå igenom, många och hårda år. Någon pointistisk stil utvecklade han aldrig. Det "pastosa", degiga måleriet tyckte han aldrig om.
Om Eric tagit intryck av kritiken mot "hans egen väg" skulle vi idag ha varit en landskapsmålare fattigare och inte kunnat njuta av hans vackra landskapsmålningar.
Eric älskade naturen och då kanske framförallt naturen i vinterskrud. Han upplevde utvecklingen i färgindustrin och av lystekniken. All kunskap han förvärvade medförde att han så småningom fann de rätta ultravioletta nyanserna för vårt vinterlandskap.
Kanske den manuella skickligheten Erics stora fiende genom åren. Utan svårigheter eller problem lade han upp den ena duken elegantare än den andra. Med insmickrande färghållning då färgen är som viktigast som uttrycksmedel. Penseln trollar fram vintertavlor med snöhöljda granar, soldis över höjderna och blå-ultravioletta skiftningar, som återger djupkänslan och en "luftkänsla".
Bilderna han åstadkom kan inte liknas vid någon annans. Som människa och yrkesutövare var Eric en riktig Jössehäring och Arvikabo.
Text/ Bengt Andersson Arvika
Privat ägo: